Nu har jag är arbetat en vecka, 50 timmar efter semestern. Sprungit ett antal meter, skrivit in ett antal patienter och räddat livet på ett par av de jag varit ansvarig för. Detta gjorde att jag igår efter att jag gick av hade svår huvudvärk och även svårt att varva ner men när jag sen somnade så sov jag över ett halvt dygn med några få uppvaknanden.
Bristen på vårdplatser och många svårt sjuka patienter gör att arbetsmiljö är allt annat än den perfekta. Visst kan man skriva avvikelser på arbetsmiljö men hinner man knappt dokumentera det viktigaste och man springer allt snabbare för att hinna med det viktigaste, patienternas liv och hälsa. Att man dessutom knappt vet vad man själv heter när man åker hem så är man knappast sugen på att arbeta mer övertid än nödvändigt för att skriva avvikelser på hur arbetssituationen egentligen ser ut. En arbetssituation som sedan länge varit ens vardag. Även om man är trött fysiskt efter en arbetsdag så är det psykiskt mer utmattande. Speciellt när man är en väldigt empatisk ger mycket av mig själv i form av omsorg och omtanke om patienterna. Att finnas där för patienterna.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att det idag känns det som jag inte alls haft semester och skulle behöva vara ledig några veckor till. Men det är bara att bryta ihop och komma igen för att i morgonkväll åter stå på jobbet färdig för att vara mitt bästa jag för patienterna. Men det blir nog bättre inom snar framtid då man kommit in i tempot igen eller sänkt de egna ambitionerna.
