I måndags var det dags, dagen med stort D hade äntligen kommit. Vad sonen har väntat och längtat. Men trotts den långa längtan och väntan så var sonen nervös inför den fösta skoldagen. Första dagen gick sonen en timme, så det var inte så mycket mer än upprop och lite mystid med klassen. Men redan andra dagen gick de heldag, det vill säga mellan 08:10-13:10.
För oss är det också känslosamt och lite nervöst. Det känns konstigt att våran kille redan är så stor att han börjar skolan. Vet hur elaka barn kan vara. Det samtidigt som han är en känslig och omtänksam kille som tror människor om gott så finns en viss rädsla hos mig att han blir utnyttjad av andra. Men vi får väl hoppas på att mina farhågor inte besannas men det kommer tiden att utvisa om så är fallet.
Men bara såhär efter ett par dagar verkar han kommit in i att gå i förskoleklass och ser mycket upp till läraren och förklarar för mamma att såhär är det för det här A-L sagt. Själva skolarbetet kommer det nog inte bli problem med då han är en kunskapstörstande individ som redan älskar att följa med i nyhetsflödet.