Jag läste syrrans blogg i går. Efter det så kom jag att tänka på en speciell sak som hon skrev om. Nu när det har varit mycket i mitt liv och varje dag är en större kamp än vad dagar är under andra perioder i livet. Då bryr man sig om de nära och kära, varesig man uppmärksammar dem på det. Man omvärderar också värdena i livet.
Mina föräldrar och systrar med familjer betyder väldigt mycket för mig och de vet också om detta. Mormor, Morfar och Farmor vet att jag bryr mig om dem och jag veta att de även om de inte alltid säger det så bryr de sig om mig. Men alla dessa finns i min närhet och jag kan hälsa på dem när jag vill. Men för femton år sedan försvann en mycket viktig person ur mitt liv, nämligen farfar. Vi syskon hade en speciell relation till honom. Jag och mina systrar har under vår uppväxt varit mycket hos våra farföräldrar. Inte för att mamma och pappa behövde barnvakt utan att de var en så stor del av våra liv då de bodde så nära. Jag kan komma på mig själv att jag när jag tänker på honom eller får en känsla som påminner om honom så får jag ett leende på läpparna. Nu har vi alla tre egna liv och tiden räcker inte riktigt till det som man skulle vilja göra. Han försvann från oss alldeles för tidigt, han var ett levande exempel på att rökning dödar. Ska i alla fall tända ett ljus vid graven till helgen.
Tänker på honom!