Man hör ofta om de fel som uppstår på sjukhus. När saker händer med patienter på grund av den mänskliga faktorn. Vi som arbetar inom vården är också människor och vi är absolut inte ofelbara. Men dessa fel som går ut över patienten och dennes hälsa får verkligen inte hända. Så det är en mycket splittrad bild som jag kommer lägga fram. Dels ur ett personligt perspektiv som ssk och den reaktion man själv skulle känna om det vore ens egna anhöriga. För ett tag sedan uppdagades det att en man inom samma landsting hade avlidit efter att ha vårdats på sjukhuset, patienten hade blivit övervätskad. Man kunde läsa om detta i tidningen vinklat utifrån anhörigas berättelse. Så det är alltså inte någon patient som jag själv har haft någon kontakt med utan bara läst om händelsen i tidningen. Som medmänniska och sjuksköterska är man nu mycket glad att inte ha varit inblandad i händelsen på något sätt. Utifrån vad jag som sjuksköterska känner och verkligen hoppas att resterande av min profession också har som övertygelse är att man gör allt för att göra gott och att lindra lidande för patienten och anhöriga så gott det går. Man vill göra gott och rätt. Är övertygad om att ingen i professionen vill göra något medvetet fel.
Jag lider verkligen med både anhöriga och med den/de inblandade sjuksköterskorna. Vilken ångest och skuld dessa sjuksköterskor måste känna. Kan bara tänka mig hur illa de har och kanske fortfarande mår. Vems fel det var i just detta fallet låter jag vara osagt. Men känslan man har är att man dokumenterar hellre lite för mycket än lite för lite. Hänvisar till den aktuella doktor när man kontaktat en eller fått en ordination, just för att ha sin egna rygg fri. Att man i efterhand ska kunna se att jag har kontaktat läkaren om en patients tillstånd försämras. Eller att jag har satt ett visst dropp efter ordination av läkaren. Det är helt sjukt att man ska behöva känna och göra så. Men även att man behöver dokumentera för att kunna visa på och motivera sitt egna handlande. Varför man inte satt dropp, en kateter eller sond. Och skulle man missa att dokumentera i rätt utsträckning så kan man ge sig på att något skulle hända just denna natt eller innan man kunnat dokumenterat ordentligt.
Men samtidigt kan jag verkligen förstå anhöriga som just anhöriga till patienterna. Att dessa vill sina anhöriga det bästa. Kan sätta mig in i deras situation. Tänk om det hade varit mina barn, föräldrar eller min man som var patient. Vilka krav skulle jag ställa på vården och de som jobbar där. Frågan är hur man själv skulle handla i en situation som den ovan. Skulle man inte vilja att den som gjort det fel som lett till att den anhöriga åsamkats skador eller död skulle få något form av straff? Eller skulle man gillat läget? Tyvärr vet man inte hur man själv skulle ha reagerat om man aldrig har varit med om något liknande. Sedan finns det anhöriga som vill anmäla personal trotts att det inte har skett något fel utan att en anhörig har avlidit trotts att en mycket god vård har givits.
Summan av kardemumman är att det är svårt att vara en god sjuksköterska. Både gentemot både de anhöriga och vården. Förutom själva vården som ges till patienten så är det av största vikt att vara en medkännande och lyhörd medmänniska gentemot anhöriga. För har man en god relation till de anhöriga så kommer vården gå smidigare, vilket i slutänden gynnar alla parter och framför allt patienten.