Sitter vid frukostbordet i ett mycket tyst hem. Katten har gått ut och resten av familjen sover, förhoppningsvis fortsätter de sova några timmar till. Själv ska jag strax dra mig mot jobbet för ett dagspass. Trött så jag ser i kors men efter ett par koppar kaffe kommer det nog ordna upp sig. Hoppas ni får en underbar lördag!
Organisering på ledig dag
Idag har jag en ledig dag efter nästan två veckor med vabbande av och till. Dels med sonen som varit hostig, haft feber och varit hängig för att sedan haft dottern hemma efter fall på förskolan och gjort sig illa i en av framtänderna. Idag kommer det handla om att samla energi för en lång jobbhelg. Men även om att försöka organisera upp barnens rum. Dels för att rensa ut gamla leksaker som de är för stora för. Men även för att organisera upp rummen så de har lättare att plocka ihop och vilja vara i rummen även vid mys. Trotts organisering av rummen så kommer det säkerligen bli en stor utmaning för oss föräldrar att få dem att plocka i ordning i deras rum. Men det ligger väl i deras natur.
Kommer börja med sonens rum vilket ser ut som ett bombnedslag med alla bilar liggande överallt.
Lika men ändå så olika
Igår var det ledig dag efter helgen. Jag och barnen fixade lite grejer som behövdes göras just nu. På morgonen så varnade kaffemaskinen att den behövde en service och avkalkning. Så det inhandlades tabletter för detta ändamål och genomfördes under eftermiddagen. Sedan har sommarblommorna sett sina bästa dagar och det var dags att fixa krukorna inför hösten. Så det blev inhandlande och plantering av höstblommor.
Idag är det en helt annan dag. Idag blir det vab för min del med sonen, som är förkyld och har lite feber. Så när lillasyster har lämnats på förskolan så kommer det bli mys med min lilla sjuka prins.
Döden i vitögat
Jag läste ett intressant inlägg hos Paula. Det handlade om döden och hennes känsla inför denna händelse som alla står inför någon gång. Hon upplever det som något hemskt som hon är livrädd för. Jag personligen känner mig inte rädd inför döden. Jag tror att detta kan bero på att jag alltid har haft döden närvarande på så naturligt sätt och inte något att vara rädd för. Det beror nog på att mina föräldrar aldrig gjort döden som något hemskt och farligt när vi kommit i kontakt med det, utan en del av livet. Men även att jag som personal inom äldreomsorg och sjukvård kommit i kontakt med relativt lugna dödsfall. Men detta innebär inte att man inte blir ledsen eller vill tänka på att nära och kära en dag kommer försvinna. Att hjärtat säger att anhöriga alltid kommer att finnas med oss medan hjärnan vet att så inte är fallet och att döden bara är en del av livet. Men att vara rädd för döden och det som eventuellt händer i livet efter detta, kan jag inte säga att jag är. Men rädsla om att det ska hända nära och kära något finns såklart.
Men om det ändå skulle hända dem något så hoppas jag att de får en sådan sjukvård som jag ger mina egna patienter. Att ingen ska behöva ha ångest eller smärta i livets slut, det finns läkemedel som kan lindra dessa symtom. När det gäller mina anhöriga så kommer jag kriga för att de ska få en värdig och stillsam död utan symtom. En fördel jag kanske kan ha i dessa sammanhang är att jag har en klinisk blick och kan motivera till viss medicinering. Men jag hoppas verkligen att det kommer ta lång tid innan jag måste uppleva den stora smärta och sorgen när en nära anhörig avlider.
Festligt i dagarna tre!
Nu är det snart dags att krypa ner för att få sin skönhetssömn. Vilket kan behövas. Hela helgen har handlat om festligheter och andra trevligheter. I fredags så var jag på medicinklinikens klinikfest. Var mycket trevligt med mycket dans och endel trevliga samtal. Fick till och med ett mycket trevligt sällskap till platsen jag och maken skulle mötas upp på. Kvällen var så rolig att jag inte kom hem förrän vid 02 på natten. Under lördagen så var vi hela familjen på födelsedagsmiddag hos ett par vänner. Helt fantastisk mat men framförallt mycket trevligt umgänge. Blev mycket lek för barnen och mycket trevliga samtal för oss vuxna. Idag under eftermiddagen så var vi på 8års kalas hos min lilla guddotter tillika systerdotter. Ungarna älskar att få åka och leka med kusinerna. Kan tyvärr inte bjuda på några bilder från helgen då personerna som deltog inte givit sitt godkännande.
Nu blir det att krypa ner och försöka sova så man orkar kicka igång nästa vecka i morgon! Godnatt!
Våran söndag
Idag har det inte varit många knop här hemma. Visst har det styrts med tvättning av kläder, lite städning och annat plock. Men inga större utsvävningar. Under eftermiddagen blev det till och med en sagostund med högläsning i ca en timme. Ungarna och jag har varit ensamma i helgen så idag har vi längtat alla efter mannen i huset som varit på företagsaktiviteter under hela helgen. Så ikväll när mannen kom hem, lagom till middagen så var lyckan gjord för oss alla tre.
Nu sover resten av familjen och jag ska nog knyta mig då det är en tidig arbetsdag i morgon!
Tankar om att vara ssk och anhörig
Man hör ofta om de fel som uppstår på sjukhus. När saker händer med patienter på grund av den mänskliga faktorn. Vi som arbetar inom vården är också människor och vi är absolut inte ofelbara. Men dessa fel som går ut över patienten och dennes hälsa får verkligen inte hända. Så det är en mycket splittrad bild som jag kommer lägga fram. Dels ur ett personligt perspektiv som ssk och den reaktion man själv skulle känna om det vore ens egna anhöriga. För ett tag sedan uppdagades det att en man inom samma landsting hade avlidit efter att ha vårdats på sjukhuset, patienten hade blivit övervätskad. Man kunde läsa om detta i tidningen vinklat utifrån anhörigas berättelse. Så det är alltså inte någon patient som jag själv har haft någon kontakt med utan bara läst om händelsen i tidningen. Som medmänniska och sjuksköterska är man nu mycket glad att inte ha varit inblandad i händelsen på något sätt. Utifrån vad jag som sjuksköterska känner och verkligen hoppas att resterande av min profession också har som övertygelse är att man gör allt för att göra gott och att lindra lidande för patienten och anhöriga så gott det går. Man vill göra gott och rätt. Är övertygad om att ingen i professionen vill göra något medvetet fel.
Jag lider verkligen med både anhöriga och med den/de inblandade sjuksköterskorna. Vilken ångest och skuld dessa sjuksköterskor måste känna. Kan bara tänka mig hur illa de har och kanske fortfarande mår. Vems fel det var i just detta fallet låter jag vara osagt. Men känslan man har är att man dokumenterar hellre lite för mycket än lite för lite. Hänvisar till den aktuella doktor när man kontaktat en eller fått en ordination, just för att ha sin egna rygg fri. Att man i efterhand ska kunna se att jag har kontaktat läkaren om en patients tillstånd försämras. Eller att jag har satt ett visst dropp efter ordination av läkaren. Det är helt sjukt att man ska behöva känna och göra så. Men även att man behöver dokumentera för att kunna visa på och motivera sitt egna handlande. Varför man inte satt dropp, en kateter eller sond. Och skulle man missa att dokumentera i rätt utsträckning så kan man ge sig på att något skulle hända just denna natt eller innan man kunnat dokumenterat ordentligt.
Men samtidigt kan jag verkligen förstå anhöriga som just anhöriga till patienterna. Att dessa vill sina anhöriga det bästa. Kan sätta mig in i deras situation. Tänk om det hade varit mina barn, föräldrar eller min man som var patient. Vilka krav skulle jag ställa på vården och de som jobbar där. Frågan är hur man själv skulle handla i en situation som den ovan. Skulle man inte vilja att den som gjort det fel som lett till att den anhöriga åsamkats skador eller död skulle få något form av straff? Eller skulle man gillat läget? Tyvärr vet man inte hur man själv skulle ha reagerat om man aldrig har varit med om något liknande. Sedan finns det anhöriga som vill anmäla personal trotts att det inte har skett något fel utan att en anhörig har avlidit trotts att en mycket god vård har givits.
Summan av kardemumman är att det är svårt att vara en god sjuksköterska. Både gentemot både de anhöriga och vården. Förutom själva vården som ges till patienten så är det av största vikt att vara en medkännande och lyhörd medmänniska gentemot anhöriga. För har man en god relation till de anhöriga så kommer vården gå smidigare, vilket i slutänden gynnar alla parter och framför allt patienten.
Helger med vänner och ensam
Förra veckan var vi hos goda vänner som har flyttat till ett nybyggt hus i ett litet samhälle utanför Kungsbacka. Var en helt underbar helg med god mat, dryck och med mycket trevligt sällskap. Under lördagseftermiddagen så åkte vi på en utflykt till en helt underbar plats i västerskogs naturreservat på särö, där vi tog eftermiddagsfikat.
Som sagt så var detta förra helgen. Denna helg blir det lugnare. Maken är med jobbet på äventyr i en annan del av landet. Så jag och barnen är ensamma hela helgen. Så jag har tagit tillvara på tiden och har klippt gräset och städat trädgården inför hösten och vintern nu på förmiddagen. Vad som händer resterande av helgen får vi se med tiden.
Livet som ssk
Efter en välbehövlig långledighet så var jag åter på jobbet nu i eftermiddags. Hela sjukhuset verkar ha en hög beläggning och vår avdelning är inte något undantag. Så vi vet att vi har levt idag och nu efter kvällens arbetspass slut så är tröttheten total. Försöker att varva ner och koppla av så snabbt som möjligt då klockan ringer kl 05 i morgon och att jobbet då kallar.
Godnatt!
Ser fram emot en kväll på jobbet
Halva arbetsveckan är nu genomförd. En kväll och en dag kvar, sedan en lååångledighet. Ska bli så underbart skönt. Men tillbaka till nutid. Snart är det dags att lämna ungarna på dagis och sedan röra sig mot jobbet för en jobbhelg. Känns helt ok, känns faktiskt kul. Då man jobbat på en och samma enhet så har man lite koll och då kan man göra ett bättre arbete än när man inte känner patienterna och deras behov.