En blogg om livet som fru, mamma och sjuksköterska
Nu börjar jag tröttna på detta virus på riktigt. Idag skulle vi ha suttit på flygplanet över atlanten. Vi skulle ha varit påväg på semester där vi skulle fira makens födelsedag, när han fyllde 40år. Men viruset med stort C kom och omkullkastade alla planer. Vi fick boka om och åka i höst istället men nu verkar det som vi får boka om igen och åka på semestern lagom till att maken fyller 41.
Under de senaste veckorna har man sett de stora motsättningarna mellan olika generationer. Alla dessa 70+ som inte håller sig hemma trotts alla de uppmaningar att just göra det. Sedan har man sett att de fått hat av yngre som anser att de som trotts rekommendationerna är ute i folksamlingar borde avsäga sig vården om de skulle bli sjuka.
Det kanske är att ta i med sådana drastiska åtgärder. Men jag förstår verkligen inte hur de människor som är i riskgrupperna tänker när de trotts rekommendationer ändå rör sig mycket ute och det för deras stora nöjes skull. Säger experter att man ska hålla sig ifrån folksamlingar och hålla sig hemma så bör man följa dessa råd och göra som experterna säger. Det istället för att vara obstinata och bara tänka på sig själv. Men med vetskapen om att man tillhör en riskgrupp samt de riskerna som finns och hur sjuk man verkligen kan bli av viruset så skulle jag om möjligt hålla mig inne och hålla mig relativt ensam. Borde inte vara så betungande då det handlar om en begränsad tidsperiod. Är inte hälsan och livet viktigare än den korta tiden av tillfredsställelse som de känner av att vara i det normala sociala sammanhanget.
Snälla alla som är 70+, håll er hemma så mycket som möjligt utan att träffa andra människor, det är för er egna hälsas skull.
Ibland undrar man var bilister fått sina körkort ifrån. Dels funderar man på det när man kör på de allmänna vägarna när man tillexempel kör mellan jobbet och hemmet ett antal gånger per vecka. Folk kör alldeles för fort och bara försvinner när man kör i högsta tillåtna hastigheten men även de extremt dåliga och farliga omkörningarna.
Men förundras om hur människor kör och parkerat vid skolan. Bör meddela att det finns gott om fria parkeringsplatser kring skolan när man både lämnar och hämtar sonen. Mellan parkeringen och skolan finns det en smal väg som har denna skylt
Även om den är mycket tydlig att dessa fem till sex platser bara är till för på och avstigning så ser man varje gång man besöker platsen att det är parkerade och tomma bilar som står där. Det då ägaren är inne och hämtar eller lämnar barn. Förstår inte vad som är så svårt att förstå?
Lite längre fram finns denna skyllt. Är på och avstignings platserna upptagna så parkerar endel här trotts att det är förbjudet. Därtill kan man tillägga att de riktiga parkeringsplatserna ligger lika nära skolan om inte närmare.
Förstår verkligen inte varför man inte följer skyltningen och trafikreglerna. De är där för våran och andras säkerhet. Antingen skiter de i det eller så har man fått sitt körkort med flingpaketet, frågan är vilket som ligger närmast sanningen?
Dessutom tycker jag det är viktigt att vi som föräldrar lär barnen trafikvett. Men det blir ju svårt när föräldrar inte beter sig på ett föredömligt sätt.
I mitt flöde på sociala medier så ploppar det för tillfället upp många artiklar och kommentarer om sommarkatten och att många kommer lämnas även i år. Jag som själv vuxit upp på landet och mer eller mindre alltid haft katt kan inte förstå fenomenet. Att man skaffar en kattunge till barnen under sommaren och när hösten kommer så lämnar man denna ensam för att åka hem. För att lämna ett litet livet vind för våg och lämnas till sitt öde. Detta tycker jag är djurplågeri. För mig är ett kattägande ett ansvar hos föräldrarna. Man köper en katt till familjen inte till barnen. För ert barn är inte så mogen att ta hand om ett annat liv. Att ansvara för de faktorer som avgör om katten mår bra eller inte.
Krasst så ska man inte skaffa en kattunge till sommaren om man inte kan ta hand om denna när sommaren är slut.
Något som den senaste tiden har stört oss är alla kommentarer från helt okända människor som har åsikter om både det ena och det andra. Själv har jag åsikten att man ska sköta sitt och låta människor leva sina egna liv som dom vill leva det. Absolut får man ha åsikter men de kan man hålla för sig själva. Självklart att låta det vara om det inte är en fara för andra eller är olagligt. Så finns det inte ett bevattningsförbud så får man vattna genom att vara vattenvis. Dessutom får man inte grilla då det är förbjudet. Okända människors åsikter om föräldrars uppfostran av sina barn behöver inte lyftas fram om inte barnen uppenbarligen far illa. Vet inte vad andra tycker men lite mer samhället behöver vara lite mer att bry sig om sig själv och inte lägga näsan i blöt i sådant som inte angår en eller saker man inte har någon aning om. Självklart kan goda råd av de närmsta i ren välmening vara helt okej men inte kritik från helt okända människor som inte sett hela bilden.
I natt är det svårt att somna då tankarna går för fullt när lugnet lagt sig här hemma. Det är helt tyst och inget som upptar mina tankar förutom de tankar som kretsar kring jobbet. Förra veckan var helt fruktansvärd. Typ alla sjuksköterskor var sjuka. Det var ett antal pass där det fattades flera men nog inget som hade ordinarie bemanning. Många fick byta pass, jobba flera pass på en och samma dag och de bad de som sjukskrev sig på morgonen att jobba på kvällen. Dessutom kom minst en att komma att bli inbeordrad. Det slutade med att jag blev liggandes i världens förkylning och sov större delen av helgen. Visst denna vecka har varit fruktansvärd och man kanske inte ska utgå från den då det på arbetsplatser med mycket hög bemanning också kan bli mycket sjukt vilket leder till ett visst kaos i arbetsgruppen. Men det bör tilläggas att om en månad så kommer våran styrka vara minst sex personer mindre än vad det är idag. Och ytterligare minst en är på väg ifrån avdelningen. Då jag vill inte ens tänka på vad som kommer ske när riktiga influensan och vinterkräksjukan kommer eller att några som har barn måste vabba. Att ledningen inte än har presenterat någon plan om neddragningar av platser eller diverse andra åtgärder gör att spänningen blir hög bland kollegorna. Att veta att jag ska jobba tre veckor nu natt och minst ytterligare tio veckor i vår gör att det finns hopp om livet. Jag mår bättre och kommer undan mycket stress samt många byten och inbeordringar i och med att jag jobbar natt.
Jag hoppar på samma trend som alla andra med #metoo. Men kanske på ett annat sätt. Jag tycker det har ett bra syfte och alla flickor har nog alltid varit med om något som passar under denna hashtag. Dels i skolan eller ute på krogen när man blev så gammal. Men har man jobbat inom vård och omsorg så kan man oxå bli utsatt för sexuella trakasserier eller obehagliga situationer. Tillexempel uttalanden av sexuell art eller handgripligen näst intill blivit nerdragna i sängar. Och absolut är det så att vi föräldrar ska lära våra barn både pojkar och flickor att ett nej är ett nej. Och att man aldrig ska göra något som går emot den andra personens vilja.
Men jag tycker att det vi ser i media börjar likna en häxjakt på män. Tycker absolut att de som är skyldiga till de handlingar som de beskylls för och som skadat andra människor ska får stå till svars och inte förminskas. Men ska det bli trovärdigt så bör man hålla god ton från kvinnornas håll. Nu känns det som det kastas ut anklagelser till höger och vänster.
Man hör ofta om de fel som uppstår på sjukhus. När saker händer med patienter på grund av den mänskliga faktorn. Vi som arbetar inom vården är också människor och vi är absolut inte ofelbara. Men dessa fel som går ut över patienten och dennes hälsa får verkligen inte hända. Så det är en mycket splittrad bild som jag kommer lägga fram. Dels ur ett personligt perspektiv som ssk och den reaktion man själv skulle känna om det vore ens egna anhöriga. För ett tag sedan uppdagades det att en man inom samma landsting hade avlidit efter att ha vårdats på sjukhuset, patienten hade blivit övervätskad. Man kunde läsa om detta i tidningen vinklat utifrån anhörigas berättelse. Så det är alltså inte någon patient som jag själv har haft någon kontakt med utan bara läst om händelsen i tidningen. Som medmänniska och sjuksköterska är man nu mycket glad att inte ha varit inblandad i händelsen på något sätt. Utifrån vad jag som sjuksköterska känner och verkligen hoppas att resterande av min profession också har som övertygelse är att man gör allt för att göra gott och att lindra lidande för patienten och anhöriga så gott det går. Man vill göra gott och rätt. Är övertygad om att ingen i professionen vill göra något medvetet fel.
Jag lider verkligen med både anhöriga och med den/de inblandade sjuksköterskorna. Vilken ångest och skuld dessa sjuksköterskor måste känna. Kan bara tänka mig hur illa de har och kanske fortfarande mår. Vems fel det var i just detta fallet låter jag vara osagt. Men känslan man har är att man dokumenterar hellre lite för mycket än lite för lite. Hänvisar till den aktuella doktor när man kontaktat en eller fått en ordination, just för att ha sin egna rygg fri. Att man i efterhand ska kunna se att jag har kontaktat läkaren om en patients tillstånd försämras. Eller att jag har satt ett visst dropp efter ordination av läkaren. Det är helt sjukt att man ska behöva känna och göra så. Men även att man behöver dokumentera för att kunna visa på och motivera sitt egna handlande. Varför man inte satt dropp, en kateter eller sond. Och skulle man missa att dokumentera i rätt utsträckning så kan man ge sig på att något skulle hända just denna natt eller innan man kunnat dokumenterat ordentligt.
Men samtidigt kan jag verkligen förstå anhöriga som just anhöriga till patienterna. Att dessa vill sina anhöriga det bästa. Kan sätta mig in i deras situation. Tänk om det hade varit mina barn, föräldrar eller min man som var patient. Vilka krav skulle jag ställa på vården och de som jobbar där. Frågan är hur man själv skulle handla i en situation som den ovan. Skulle man inte vilja att den som gjort det fel som lett till att den anhöriga åsamkats skador eller död skulle få något form av straff? Eller skulle man gillat läget? Tyvärr vet man inte hur man själv skulle ha reagerat om man aldrig har varit med om något liknande. Sedan finns det anhöriga som vill anmäla personal trotts att det inte har skett något fel utan att en anhörig har avlidit trotts att en mycket god vård har givits.
Summan av kardemumman är att det är svårt att vara en god sjuksköterska. Både gentemot både de anhöriga och vården. Förutom själva vården som ges till patienten så är det av största vikt att vara en medkännande och lyhörd medmänniska gentemot anhöriga. För har man en god relation till de anhöriga så kommer vården gå smidigare, vilket i slutänden gynnar alla parter och framför allt patienten.
Läste Paulas blogg för några dagar sedan. Det handlade om graviditeter, eller snarare missfall. Att läsa hennes inlägg kom jag att tänka på hur jag kände för ett år sedan. När jag snabbt hade blivit gravid igen. Jag kände när jag träffade människor att jag inte riktigt vara så glad som jag verkligen vår. För det är ju verkligen en gåva att kunna bli gravid. Men som sagt så kunde jag visa fullt ut hur glad jag var. Detta beror på att när man träffar någon som inte har barn, man vet ju inte om det är ett själv valt beslut eller om det är ofrivillig barnlöshet. Där med kände jag att det var svårt för mig att visa min glädje.
Sjukt! Det är verkligen helt sjukt! Har praktik på Kullbergska i Katrineholm just nu. Men under dessa tioveckor ska man hinna med många arbetspass, vilket i sig inte är något konstigt. Men om man blir sjuk så måste man arbeta in dessa någon annan gång, vilket känns näst intill omöjligt att hinna med då det är så mycket ändå. För gör man inte alla dessa timmar så kommer man inte bli godkänd. Visst att man kanske inte ska kunna vara sjuk i ett par veckor men när man varit sjuk två dagar och får lite halv panik för att kunna få ihop alla timmar och alla andra uppgifter. Med denna stress vad händer då tro? Jo man blir ju självklart sjuk, så typiskt! Som sagt i bland kan allt vara helt sjukt!