Kategori: Samhället

Att vara väl orgienterad i samhället och den utveckling som sker i samhället är något viktigt om inte nödvändigt för en lärare som undervisar i den svenska skolan och främst inom samhällskunskapen så är detta viktigt. Men hur långt får vårat intresse sträcka sig innan det kan bli en negativ följd av det samhälliga och politiska inresset? I skolfront under kvällens program så diskuterar de ämnet. De menar att en majoritet av Sveriges lärare tycker att det är en demokratisk rättighet att få vara politiskt aktiv. Det så länge det inte påverkar undervisningen som den bedriver. Visst är det en demokratisk rättighet att få vara politiskt aktiv men när det går så pass långt så att en lärare är en framstående politiker med främlingsfientliga åsikter så är det svårt att se mellan fingrarna. Förvisso kan eventuellt denna lärare skilja på den egna åsikten och hans uppgift som lärare. Även om jag tror att det är väldigt svårt. Men som ung elev med invandrarbakgrund så måste det vara svårt att tro på och kunna anförtro sig till en lärare som på morgonen undervisar om dagens samhälle för att senare uttrycka sin åsikt att vissa delar av klassen är det som är det största hotet för samhällets utveckling. Vi kan inte ha lärare i våran skola som visar eleverna att det är skillnad mellan människors värde.

Jag anser att dessa lärare få ha vilka åsikter som helst då det är en viktig demokratisk rättighet. Men att vara lärare är ingen mänsklig rättighet. Så de som omfattas av detta kanske borde fundera ordentligt på att skaffa sig ett annat arbete. För skolan är inte till för lärarna utan skolan och lärarna är till för eleverna och det är viktigt att de ska känna sig trygga i den miljön.

Under den senaste tiden har man kunnat höra på nyhetsraporteringen att många skolor har stora brister när det gäller att motverka mobbning. Det är tragiskt att det fortfarande år 2010 fortfarande är så dåligt i skolorna runt om i landet. När jag gickl i högstadiet under senare delen av 1990-talet så utsates jag själv för mobbning. Mina klasskamrater såg det enbart som på skoj, men för mig var det absolut inte på skoj. Det var min fruktansvärda vardag, jag grävde ner mig i skolarbete och hade ingen kamrat på skolan som var på min sida. Något som säkerligen stack i ögonen på den  var att jag som hade dyslexi och som de såg som ”dum i huvudet” klarade skolan galant, höjde medelbetyget ordentlig. Med ett undantag, Engelskan. Det måste verkligen stuckit i ögonen på dem att någon som var dum i huvudet var och presterade betydligt bättre än dom. Det var bara klickar i min klass och i mina paralellklasser som aktivt utförde mobbningen, men med tanke på att hela min årskurs såg på utan att göra något så är de lika skyldiga som de andra. Detta har format mig från en väldigt självsäker tjej till en flicka med dåligt självförtroende, och dålig självbild. Under min högstadietid fick jag reda på att jag var ful och äklig. Dålig på alla sätt och vis. Det blev ju inte bättre när jag försökte söka hjälp. Då blev man ju en tjallare.  Många vuxna på skolan, bland annat rektorn och en av mina klasföreståndare ville inte se mobbningen. Inte ens när mina föräldrar tog tag i det och krävde att skolan skulle göra något åt det. Rektorn menade på att på ”min” skola finns inte mobbning. Trotts det svaga intresset jag fick av en del vuxna i skolan så kom jag att söka mig till de vuxna i skolan som stöttade mig. Där kände jag mig trygg. 

Detta har gjort att det har vuxit ett förakt mot vissa i min omgivning under den aktuella perioden. Jag känner att jag inte har speciellt stort intresse av dessa människor. En del av dessa klarar jag inte av då de förstört mitt liv lång tid framåt. Visst ska man glömma och förlåta men vissa sår har fortfarande inte läkt ordentligt, då är det väldigt svårt att glömma och förlåta. 

Att lärare inte tar mobbning på allvar är enligt skolinspektionen ett vanligt fenomen. Även att lärarna menar på att eleverna själva väljer att bli utsatta genom hur de är och klär sig är inte allt för ovanligt.

Under besöket på tornby området idag hade vi tänkt att vi skulle gå in på Maxi. Vi uppmärksammade att det stod tre polisbilar utanför entren. Vi möttes av en man som sa att maxi var stängt men att vi var välkomna tillbakla vid halv fyra. Jag och syrran kom snabbt fram till att det måste hänt något stort. När jag kom hem så fick jag reda på att det hade kommit ett bombhot till affären vid lunch. Under eftermiddagen blev bombgruppen från stockholm dit kallad. Man valde arr inte öppna butiken under hela dagen. Straxt efter 17 tiden så anlände bombgruppen till Linköping, efter tre timmars letande kunnde de fastställa att det inte fanns någon bomb i butiken.

Nu har jag uppdaterat mig vad som händer ute i världen så nu kan jag med gott samvete gå och lägga mig och sova min skönhets sömn. Natti, Natti!

Under den senaste tiden så har alla medier raporterat från katastrofen på Haiti, vilken har varit huvudnyheten i de flesta medierna. Även svenska folket har öppnat sina plånböcker för de utsatta i katastrofen. Detta är väldigt bra men bara om det inte blir som det har en tendens att bli. Att nu stöttar vi dom i stor utsträckning men när händelsen kommer allt längre ner på mediernas agenda så glömmer de så givmilda svenskarna den utsatta haitibefolkningen trotts att de kanske behöver allt stöd som de kan få. Vad lätt vi glömmer om vi inte ser bilder eller läser om en händelse dagligen.