En blogg om livet som fru, mamma och sjuksköterska
Författare: Emma
Jag heter Emma och bor tillsammans med min älskade man i ett relativt nybyggt hus på en mindre ort i Östergötland. Jag är utbildad gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Men även utbildad sjuksköterska och specialistsjuksköterska inom medicinsk vård. Jag arbetar idag som specialistsjuksköterska på en medicinavdelning på ett medelstort sjukhus i närheten av hemmet.
Blir så irriterad. Jag läste på Aftonbladet i dag om en liten grabb som ville följa med sin pappa till skogen. Men det satte en rektor stopp för. Han menar på att det inte är någon rättighet att vara ledig. Vilket han förvisso har rätt i. Men då kan man ju verkligen fråga sig om en dag borta från skolan och då med läxor verkligen kan göra att barnet inte når upp till målen. Varför inte låta grabben åka på älgjakten? Speciellt när det bara handlar om en dag. Tänk på all resor till Thailand som pågår i flera veckor som godkänns. Dessa familjer har ju knappast väskorna fulla med skolböcker.
Helt otroligt att det är okej att vara borta från skolan under flera veckor men inte under en dag!
När vi efter ett par dagar i Belgien åkte vidare på tisdagsmorgonen så åkte vi vägen genom Luxemburg. Inte in i staden utan bara genom storhertigdömet Luxemburg. Det för att kunna besöka den stora amerikanska krigskyrkogården som ligger där. Det är här som Patton ligger begravd, tillsammans med sina män. Till skillnad mot på den tyska kyrkogården som det var upp till sex personer som låg under en sten så har alla män här en varsin sten. Det gjorde att den blev grymt mycket större än det vi besökte tidigare. Vilket man kanske kanse utifrån fotot här ovan.
På de flesta stenar så fanns det soldatens namn, rang, vilken del av armen man tillhörde. Men också vilken delstat man kom från och datum då man avled. Men alla personer kom de inte att kunna identifiera. De fick en sten som på bilden här nedan.
Efter besöket på kyrkogården och monumentet så åkte vi vidare mot Tyskland och Schwarzwald. Gps:en sa att vi skulle åka åt ett håll medan skyltarna på vägen visade en annan väg. Detta gjorde att det blev en diskussion i bilen vilken väg vi skulle ta, kan meddela att det blev den skyltade vägen, den som Tomas ansåg att vi skulle ta. Då han ansåg att den säkerligen var den ”rätta” (snabbaste och smidigaste) vägen. Det visade sig snart att vi borde följt gps:ens anvisningar. Vilket han senare fick lite gliringar för.
Igår var det otroligt jobbigt! En riktig mardröm för min del. Det var helt okej att komma tillbaka till jobbet, men där slutade det positiva. Började med att jag läste namnet på en person men gick till en annan. Kom som tur på det precis innan jag skulle ringa på, för det var ju ett annat efternamn på dörren än på min lapp. Så tillslut löste det sig, hade ju bara gått en lång omväg. Senare under dagen så skulle jag städa hemma hos ett par. De hade en dammsugare som inte sög men den attackerade mig på hälen så att det gick upp ett stort blödande sår, så därefter kom jag att halta. Det gör jätte ont. Vred även till knät under en promenad senare på kvällen.
Är lycklig att gårdagen är över och aldrig kommer igen!
George Smith Patton, amerikansk militär och general från 14 april 1945. Patton var en färgstark pansargeneral under andra världskriget som uppmärksammades för sina segrar i kriget men också för sitt hårda styre och sina uttalanden i pressen. När de allierade landsteg i Nordafrika i november 1942 under befäl av generallöjtnant Dwight D Eisenhower var Patton chef för en amerikansk styrka som erövrade Marocko. Motståndet utgjordes av axelmakternas Armégrupp Afrika, som bildats 22 februari 1943 och bestod av tyska och italienska trupper med generalfältmarskalk Erwin Rommel. Men redan den 10 mars blev generalöversten Hans-Jürgen von Arnim ny befälhavare. Axelmakterna kapitulerade i Nordafrika 13 maj 1943. Under andra delen av 1943 så kom Patton och hans trupper att delta i erövrandet av Sicilien (10 juli – 17 augusti 1943) och slutligen staden Messina (16 augusti). Från 25 januari 1944 till 7 oktober 1945 ledde Patton den amerikanska 3:e armén i Nordvästeuropa, bland annat under Ardenneroffensiven. Han utmärkte sig fram till krigets slut som en av de allierades främsta befälhavare på slagfältet. Vilket gjort att han har kommit att få ett monument till hans ära i Bastogne. Efter kriget blev han militärguvernör i Bayern.
Generalen har också kopplingar till Sverige. Patton deltog nämligen i de Olympiska sommarspelen 1912 i Stockholm och blev 5:a i modern femkamp. Även efter andra världskriget, i november 1945 besökte han åter Sverige efter blivit inbjuden av den svenska regeringen. Dåvarande arméchefen general Douglas bjöd på middag ute på Djurgården i Stockholm. Under besöket lär Patton ha träffat det svenska femkampslaget från 1912. Det vid ett besök i på Upplands regemente i Uppsala. Men lär även ha träffat kung Gustav V på Tullgarns slott.
Han avled den 21 december 1945 i en bilolycka i närheten av Heidelberg, Baden-Württemberg. Det bara en månad efter Sverigebesöket. Dagen innan han skulle få åka hem till USA igen. Han ligger idag begravd på en amerikansk krigskyrkogård i Luxemburg. Det efter eget önskemål.
GeneralAnthony Clement ”nötter” McAuliffe var den amerikanska arméns general som befallde 101:a luftburna divisionens trupper att försvara Bastogne under Ardenneroffensiven i andra världskriget . Han är berömd för sitt enda ord svara på en tysk kapitulation ultimatum: ”Nuts!”. Det är också efter de insatser som han gjort för staden som gjort att Han har fått en byst och ett torg i Bastogne.
Vi var ute på resande fot i 12 dagar. Första dygnet så körde vi bil i drygt 16 timmar, jag körde nattetid och Tomas under nästkommande dag. Vi åkte genom Danmark, Tyskland, Holland och sedan ner till södra Belgien. Närmare bestämt till Bastogne. Vilket är en mindre stad, eller samhälle, som är väldigt utbyggt mot turismen. Tror inte att den hade varit lika stor om det inte varit för turismen. Staden blev känd under andra världskriget under ardenneroffensiven. Då tyskarna startade den sista storoffensiven i just detta område. Den pågick mellan den 16 december 1944 och 28 januari 1945. Den 21 december 1944 omringade den tyska nazistiska armén Bastogne och därmed även in ”101st Airborne Division”, den amerikanska 101:a luftburna divisionen. Men deras försvar av staden bromsade tyskarnas marsch mot Antwerpen och general Pattons 3:e armé kom fram den 26 december. Intensiva strider pågick i flera veckor, men den 14 januari 1945 retirerade tyskarna från Foy, en liten by 5 km utanför Bastogne. Slaget vid Bastogne har senare blivit filmatiserat i Steven Spielbergs och Tom Hanks ”Band of Brothers” från 2001.
Här gick vi på två museum ett med saker från den tiden och ett om hur det var att leva här under världskriget. Båda mycket intressanta, men på olika vis. Vi var där söndagskvällen och måndagen. Måndagar verkar vara en sådan dag som nästan allt är stängt, vilket var lite trist. Ett av museerna vi ville gå på var även det stängt. Det för renovering så det missade vi också.
Men vi besökte ett amerikanskt monument och även en tysk militärkyrkogård, båda en bit utanför staden. Så här blev det mest andra världskriget tema och det främst ur en amerikansk infallsvinkel. Den amerikanska infallsvinkeln var svår att missa. Staden har ett flertal monument över viktiga personer i den amerikanska armen (Patton och Mc Auliffe) och stridsvagnar från denna tid.
Gick även en rundtur i staden, vilket inte hade med andra världskriget att göra. Detta gjorde att man fick lite mer historia specifikt om staden.
Vi båda gillade staden och skulle kunna åka tillbaka, för det var en liten och trevlig ort. Men en sak måste man veta om man åker dit, de talar nämligen franska och många kan inte förstå eller göra sig förstådda på varken tyska eller engelska.
Igår, när vi genomfört allt jobb som skulle göras under helgen. Så fick vi för oss att vi skulle byta teglet på en del av huset. Så Tomas och Daniel kollade på pappas traktor som inte har fungerat sedan i vintras. Daniel fick i gång den iallafall. Använde oss mycket av denna under arbetet. Men när vi fått igång traktorn och Tomas fått en lektion hur man körde så satte vi igång. Under gårdagen så kastade vi ner allt tegel och lastade upp första gänget av teglet. Vid strax efter 17 i eftermiddags så hade vi lagt upp knappt tvåhundra stycken tegelplattor.
Under denna vecka har vi försökt tagit det lugnt men samtidigt så har vi försökt få något gjort. Vilket faktiskt har gått någorlunda när vi väl fått tummen ur så att säga. För ett par dagar sedan så ändan ur vagnen att kasta in den STORA vedhögen som låg på gårdsplanen. Vedboden blev nästan fylld, så nu måste vi nog inte frysa i vinter ;). Men snacka om att jag hade ont i båda armvecken dagen efter. Jag vet inte hur alla andra gör men jag brukar faktiskt inte stå i timmar och kasta underarmskast, men det är ju bara jag.
Har även hunnit med att måla ytterdörren vid köks ingången. Även tre dörrkarmar och dörrfoder uppe i sovrummet. Arbetet med sovrummet går vidare. I helgen ska vi bli klar med målningen som vi påbörjat.
Ska även försöka hinna med att klippa gräset en gång innan jag börjar på måndag. Hinner vi i morgon så slipper vi göra det på söndag, vilket skulle vara riktigt skönt.
Känner att ångesten gör sig påmind. Samma som kommer varje år när det är dags att sluta semestern och gå tillbaka till vardagen. Skulle gärna ha lika mycket till. Vart försvann de fyra långa veckorna egentligen? Trotts att jag känner en viss ångest för tillbakagången till vardagen och till ordning och reda så känns det som om det kan vara ganska skönt. Dels att få lite struktur i ens liv. Vill även träffa mina älskade arbetskamrater igen. Trivs så bra på jobbet med kollegorna, känns som om man har kommit hem på något vis. Så det är bara att uthärda ångesten tills man kommer till jobbet och den försvinner!
Har i ett par dagar mått illa och ont i huvudet/nacke och varit tröttare än vanligt. Jag hoppas verkligen att det går över snart. Alla fall innan måndag, så jag börjar efter semestern. För det är inget kul att jobba när man mår såhär.
Undra vad man ska hitta på idag? Just nu sitter jag och funderar på om man skulle hämta tidningen och ta en kopp kaffe. Väntar på att mina fina pojkar ska vakna. Båda sover, en på soffan i hallen på ovanvåningen och den andra i sängen. Men jag säger inte vem av dem som sover var ;).
